Jag har precis sjösatt kanadensaren och glider nu sakta ut på gullmarns öppna och strömmsatta vatten, med den södra sidan som mål. Det blåser en lätt motvind som försvårar överfarten avsevärt, eftersom mitt fartyg är ganska vindkännsligt. Men efter cirka 25 minuter anländer jag till andra sidan och kan beskåda den mäktiga bergväggen som välkommnar mig till gyltornas paradis…
 |
| ... |
Kanadensaren glider sakta längs med klippkanterna i jakt på en bra plats att förtöja vid. Jag passerar flera riktigt intressanta platser, men eftersom tiden är ganska knapp så måste jag vara väldigt noggrann med mina platsval. Efter en stund har jag hittat en plats som ser mycket lovande ut, och jag slår snabbt in en spik i en skreva som jag förtöjer i. Snart har jag fått ordning på allt och det är klart att börja jakten på gullmarns skönheter som bara väntar på att få knäcka både mig och mitt spö.
Tacklet faller ner i djupet och försvinner ner i mörkret för att locka fram gyltorna. När sänket slår i bottnen spänner jag upp linan och fokuserar på spötoppen. Men till min förvåning så indikeras endast små napp och det innfinner sig en viss besvikelse. Jag vevar snabbt upp för att inte låta de små snultrorna tära på mitt psyke… En ny räkbit agnas på kroken och jag placerar tacklet ett par meter ifrån föregående plats. Det dröjer endast några sekunder innan snultrorna avslöjar sin närvaro även på denna plats, och jag börjar bli aningen orolig. I nästa nedsläpp pendlar jag ut tacklet några meter från land i hopp om att gyltorna håller till där. Inte heller nu dröjer det länge innan det hugger, men denna gång är det något tyngre som fattat tycke för min räkbit. Jag sätter in ett hårt mothugg och krokar en hyfsad fighter. Snart visar sig en halvkilosgylta i ytan och jag är lättad att mitt platsval levererade gylta i något bättre storlek. Så nu fattats det bara att fiskar upp emot kilot blandar sig i…
Fisket fortsätter i samma takt, och jag landar ett antal berggyltor i samma storlek som innan. ”Det här duger inte”, säger jag och börjar paddla vidare i jakt på det perfekta "gyltahaket".
Efter ett tiotal meter stöter jag på en plats som ser klart lovande ut. Efter lite trixande har jag tillslut lyckats förtöja ordäntligt, och fisket kan börja. I första nedsläppet placerar jag tacklet för långt ifrån land, så efter en liten stund har jag krokat en halvkilostorsk som snabbt får simma hem igen. Nu släpper jag istället närmre land, men även på detta ställe avslöjar snultrorna sin närvaro direkt. Snabbt upp med tacklet igen för att beta på en ny räkbit och fundera lite över nästa släpp. Jag låter tacklet falla ner någon meter från föregående plats, och det känns genast mycket bättre när jag efter några sekunder fajtar en berggylta på cirka 6 hekto. Fisken krokas snabbt av i vattenbrynet , och jag släpper ner på samma ställe som innan. Det tar en liten stund innan jag känner ett par tyngre ryck. Jag spänner blicken på spötoppen och fokuserar fullt ut på mothugget. Det kommer ett tungt ryck och jag fläskar i med ett stenhårt mothugg. Men inget svarar… ”Den var stor”, tänker jag för mig själv och vevar snabbt upp, för att byta krok och agna om till en välluktande räkbit. Exakt samma ställe får åter igen påhälsning av en frestande räkbit, och denna gång kan en större fisk inte motstå frestelsen. Jag känner några tunga hugg och sätter in ett snabbt och hårt mothugg. Men fisken beter sig lugnare än väntat, och jag börjar tvivla på om den verkligen är så stor som jag först trodde. Dock så avbryts denna tanke av en ursinnig rusning som kröker migg 40-grams spö i 180 grader och jag blir tvungen att köra ner halva spöt i vattnet för att undvika ett spöbrott. Denna rusning följs av ännu ett brutalt utras, och jag anar att en stor fisk är på gång. Snart ser jag en stor berggylta uppenbara sig i djupet och jag är säker på att den är klart över kilot… Gyltan ligger snart i håvnätet, efter en tämligen dramatisk håvning då jag är ganska nära att välta. Jag ser direkt att det rör sig om en fisk flera hekton över kilot. Och detta bekräftas av vågen som visar grymma 1425 gram! Han mäts till 43,5 centimeter, och efter några halvtaskiga bilder får han snart friheten åter.
 |
| Gyltan är helt klart biffigast... |
I nästa släpp satsar jag på samma ställe i tron om att större fiskar är där för att konkurrera om den uppenbart populära ståndplatsen. Tacklet hinner bara ligga några sekunder på bottnen innan spötoppen indikerar ännu ett tungt hugg. Mothugget sitter perfekt och kroken får fäste. Denna fajt blir nästan lika dramatisk som med föregående fisk, och jag kan ana att det är något större på gång igen. Snart ligger en något mindre gylta i håven. Denna vägs till 1275 gram och är 42 centimeter lång.
Jag finner inga ord… 2 grymma berggyltor på 2 nedsläpp!
Efter detta bestämmer jag mig för att lämna platsen ifred och leta vidare längs med klippkanterna. Jag hittar några platser som ser intressanta ut. Men det visar sig vara något för djupt, och så fort sänket träffar botten så kastar sig torskar i halvkilosklassen över mina räkbitar. Jag landar ett antal torskar längs med bergväggen innan jag bestämmer mig för att lägga loss och paddla hemåt.
 |
| Livskvalité |
När jag är mitt på fjorden inser jag plötsligt vilken otroligt vacker marin miljö vi i Sverige har tilldelats. Och jag hoppas verkligen att gullmarsfjorden befrias helt från nätfiske, så att denna unika fjord kan få vila i frid efter alla dessa år av hårt fisketryck…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar